Anton: Have faith in yourself
Det här kommer bli ett väldigt klyshigt "Tyck-bra-om-dig-själv-inlägg". Men jag skriver det främst för min egna skull, men också för er.
När jag var liten , eller ja. Fram tills jag fylle 13 så hade jag jättebra självförtroende. Jag kunde i princip göra vad som helst när som helst, det fanns inga gränser och inga hinder. Men så blev jag 14, och det förändrades inte direkt över en natt.
Men allting blev bara sämre och sämre, och jag började titta på mig själv på ett helt annat sätt. Som om jag var dålig.
Kanske var det för att jag fick höra det en del, eller så var det väl bara en ren utvecklingsgrej som alla är tvungna att gå igenom.
På något vis har jag kommit över det där, men vissa dagar känner jag mig bara så kass.
När jag började gymnasiet så tänkte jag; Aah allt kommer bli mycket bättre här, och det blev det ju, åtmistone lite.
Jag hängde mycket med Milja och Wero, och då kunde jag på något vis bara gå upp 40 minuter innan bussen gick och jag slapp egentligen bry mig om hur jag såg ut.
Det var ju skönt, men ganska ohållbart med fett hår typ, äckligt framför allt. Jag använde dock aldrig mysbyxor under den perioden.
Men så kom Emelie och Melinda till skolan och allt blev så mycket bättre, men också sämre. Att de kändes som att dom gick upp 4 timmar innan skolan började gav mig en del krav att leva upp till. Trots att jag aldrig kommer leva upp till dom och alltid vara tjockare, fulare och äckligare än dom så känns det som att man åtminstone borde försöka.
Det var iallafall så jag tänkte då.
Nu har jag kommit med insikt med alla dom tankarna. Så länge jag är nöjd med mig själv så behöver jag inte någon annans godkännande. För jag är faktiskt nöjd med mig själv just nu. Jag går inte omkring och luktar svett, jag har inte mina glasögon 24/7, jag har inte fett hår, framför allt så är jag inte fullkomligt asocial längre.
Det kan vara bra att vakna upp att bara känna: Fan vad jag är bra.
De senaste dagarna har jag gjort det, och det känns jävligt bra.
PUSS
Det här är underbara jag innan öppet hus på Andra Avenyn, och jag är perfekt på att vara mig själv.
När jag var liten , eller ja. Fram tills jag fylle 13 så hade jag jättebra självförtroende. Jag kunde i princip göra vad som helst när som helst, det fanns inga gränser och inga hinder. Men så blev jag 14, och det förändrades inte direkt över en natt.
Men allting blev bara sämre och sämre, och jag började titta på mig själv på ett helt annat sätt. Som om jag var dålig.
Kanske var det för att jag fick höra det en del, eller så var det väl bara en ren utvecklingsgrej som alla är tvungna att gå igenom.
På något vis har jag kommit över det där, men vissa dagar känner jag mig bara så kass.
När jag började gymnasiet så tänkte jag; Aah allt kommer bli mycket bättre här, och det blev det ju, åtmistone lite.
Jag hängde mycket med Milja och Wero, och då kunde jag på något vis bara gå upp 40 minuter innan bussen gick och jag slapp egentligen bry mig om hur jag såg ut.
Det var ju skönt, men ganska ohållbart med fett hår typ, äckligt framför allt. Jag använde dock aldrig mysbyxor under den perioden.
Men så kom Emelie och Melinda till skolan och allt blev så mycket bättre, men också sämre. Att de kändes som att dom gick upp 4 timmar innan skolan började gav mig en del krav att leva upp till. Trots att jag aldrig kommer leva upp till dom och alltid vara tjockare, fulare och äckligare än dom så känns det som att man åtminstone borde försöka.
Det var iallafall så jag tänkte då.
Nu har jag kommit med insikt med alla dom tankarna. Så länge jag är nöjd med mig själv så behöver jag inte någon annans godkännande. För jag är faktiskt nöjd med mig själv just nu. Jag går inte omkring och luktar svett, jag har inte mina glasögon 24/7, jag har inte fett hår, framför allt så är jag inte fullkomligt asocial längre.
Det kan vara bra att vakna upp att bara känna: Fan vad jag är bra.
De senaste dagarna har jag gjort det, och det känns jävligt bra.
PUSS
Det här är underbara jag innan öppet hus på Andra Avenyn, och jag är perfekt på att vara mig själv.
